Tusen tack för alla fina kommentarer på mitt tidigare blogginlägg. Det är på något sätt lite skönt att få dela upplevelsen med er andra, och få höra andras uppfattning om hela saken... Jag hade kunnat skriva en miljon detaljer till, men tyckte att jag fick med det viktigaste... och tror nog att jag lyckades förmedla en del av mina känslor genom hela proceduren till er... eller vad tycker ni?

Men som jag skrev flera flera gånger i det inlägget, så är det helt omöjligt att förklara hur fruktansvärt det känns... blandningen av alla tankar och känslor som yrar runt i skallen är liksom helt okontrollerbara...

Jag har varit beredd på att min dotter ska dö...eller nej, det var fel formulerat, för man kan inte vara beredd på en sån sak, men jag har varit SÄKER på att det var så det skulle bli.

Jag måste tala om en sak, även om många nog kan tycka att jag låter helt sjuk i huvudet nu.... men jag såg ofta på människor, typ på bussen eller så, och tänkte: "varför får DEN människan leva, men inte min dotter... DÖ, din jävel...DÖ".... men bara sekunderna efteråt så kommer jag på mig själv och tänker: "Men, nej...vad hemskt jag är. FYY, förlåt mig... din mamma älskar ju dig, precis som jag älskar min dotter, förlåt"....

Förstår ni?

Man blir en helt annan människa...

man skiter i allt!...eller "man"..... JAG gjorde det.

Jag sket i ALLT förutom henne...HON var den ENDA jag tänkte på hela tiden....

på att hon skulle tas ifrån mig, att jag FATTAR INTE VARFÖR HON INTE KAN FÅ STANNA KVAR!!! GE FAN I MIN DOTTER! VAD HAR HON GJORT? VAD HAR JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA ATT MIN DOTTER FÅR EN LIVSHOTANDE SJUKDOM?????  JÄVLA AS! 

Här någonstans brukade tårarna komma...

och dom här tankarna hade jag hela tiden.

Jag har blivit utstirrad på bussen, på stan, på banken, i matkön... då jag börjat gråta helt utan anledning...tror dom alltså... ingen visste ju att det lilla barnet i vagnen bar på världens dödligaste sjukdom...

Jag har inte bearbetat händelsen än.

Jag har inte gått igenom mina känslor.

Jag är fortfarande ett nervvrak...

Jag ska snart ta tag i det här...

så fort anmälan är klar.

SEN kan jag må bra. HELA jag.

Jag mår bra...det gör jag. Jag är glad varje dag, jag umgås med familj och vänner.... men jag har en sorg inom mig, som måste bearbetas... och jag  MÅSTE få tala om för Kalle Kappinen...rakt i hans ansikte, vad han åsamkat mig, och min familj, för känslor.

 

Maria

19 september 2010 18:52

Du gör helt rätt i att anmäla tycker jag!! Stå på er!!

 

madde

22 september 2010 20:31

usch man blir helt gtåtfärfig när man läser din historia :( nått som ingen borde få gå igenom :( kram

http://www.madeleinesophie.blogg.se

 

madde

25 september 2010 22:13

men uppdatera då!!=P

http://madolf.bloggplatsen.se

 

Carro - mamma till Noel

27 september 2010 14:53

Vad hemskt.. kan inte tänka mig in i den situation och tankar ni suttit med. Fyfan, stå på er. Ingen människa ska behöva gå igenom det ni gjort.

http://intox.blogg.se

 

Sanne - mamma till Liam

27 september 2010 18:26

Min pappa (Tommy Swärdh) skickade artikel om er som stod i ST! Jag har frågat honom hur det gått för er flera gånger och pratade även med din mamma när hon var nere i Sthlm. Vilken jobbig situation, som tidigare folk har kommenterat, ingen människa ska behöva gå igenom det ni gjort! Skönt att höra att det verkar gå bra iaf! Men jag reagerade på en sak, att ingen erbjöd er hjälp att gå igenom den svåra tiden. Det borde dom verkligen ha gjort! Min son föddes med hjärtfel och jag fick då som förälder hjälp av sjukhusets kurator att gå igenom den jobbigaste tiden. Det borde dom ha erbjudit er! Jag önskar er all lycka och att allt kommer gå bra i framtiden!

http://www.sanneswardh.bloggplatsen.se

 

Lollo

27 september 2010 21:14

Tråkigt att läsa. Livet kan verkligen vändas upp och ned. Men skönt att det verkar ordna till sig. /Lollo

http://magisterlollo.bloggplatsen.se

 

linda

16 oktober 2010 00:24

det du och din familj fått gått igenom e super hemskt....
ni är starka som klarat er igenom det hela tillsammans...
och vilken tur ni haft att läkaren hade fel!!!

men vet du ibland när jag får såna där tyck synd om mig själv dagar , (du vet nog vad jag menar)
då hade jag gladeligen tagit en felaktig diagnos.... jag hade nog pussat läkaren efteråt ... jag vet ....i mitt fall e det typ tabu att säga/skriva så förbjudna tankar typ... min mini e det bästa som hänt oss, men ibland bara ibland undrar man... hur livet sett ut ? tråkigare ? vanligare? eller helt annorlunda?

men ibland testar han där uppe oss, för att se om vi e så tuffa som han kräver... :)
även om vi inte har liknande diagnoser så kommer vi båda ändå leva med den ständiga oron för våra döttrar... för har en bomb väl släppts på en så kan man inte släppa den lika lätt.... du skriver väldigt vackert och rörande... tack för att du delar med dig.. jag kan inte ens komma i närheten av mina känslor som kom vid födseln än.. :(
mvh linda

http://frupetterssons.blogg.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu har jag en ny blogg igen...men denna gången är jag faktiskt seriös ;)   Välkomna dit vettja!     HÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄR kommer ni till den. SEE YA! ...

Idag är det 3 år sen jag träffade mitt livs kärlek....   Men den här bloggen ska jag inte skriva i.... besök gärna -----------> MCaroline.devote.se   ...

MCaroline.devote.se    <------

  Bortse från min fåniga röst...^^