CelinnesMamma

Alla inlägg under september 2010

Av Caroline - 30 september 2010 06:55

Idag ska vi på sjukhuset och träffa läkaren... det gör vi alltid efter att vi gjort ett ultraljud på lillhjärtat. Han ringde igår och var totalt förvirrad.. läkaren alltså. Han trodde han träffat Celinne för två veckor sen, fast det enda han gjorde för två veckor sen var att ringa mig och tala om svaren på hennes senaste blodprov, där det visade sig att hon fortfarande har förhöjda blodvärden... och nu när han ringde så sa han att det kan bero på att provet inte togs på fastande mage, och mitt på dagen. På dagen har man högre blodvärden än på morgonen, eftersom hormonerna i kroppen har sparkat igång när man varit uppe och lekt ett tag.... så nu ska vi väl antagligen göra om blodprovet... :/ det VÄRSTA jag vet... hon blir ju så ledsen lillgumman.. :(

 

Så är det iallafall... för nu.   Hörs senare.

Av Caroline - 29 september 2010 15:35

Skitgammal och en skitdålig grupp.... men den beskriver ganska så bra hur jag känner för min dotter.... <3be

Av Caroline - 29 september 2010 07:48

Jag känner att jag måste lätta mitt hjärta litegrann... för det finns en person som jag saknar... något fruktansvärt. Ibland gör jag inte det, utan accepterar situationen som den är, och slår bort alla känslor. För jag älskar den här människan... försöker intala mig ibland att jag inte gör det. Men det är en självklarhet. Jag älskar honom, och jag ÖNSKAR att han kunde komma tillbaka in i mitt liv.... PAPPA. MIN pappa!  Om han bara kunde förstå hur ont det gör i mig att han inte ens träffat sitt barnbarn än... han bor 3 mil ifrån oss. Jag träffade honom för några månader sen.... och han kramade om mig, och sa att han saknar mig med om jag inte minns heeelt fel? Men ändå sitter jag här och saknar honom fortfarande?

Av Caroline - 28 september 2010 20:07

 

Jag är jättedålig på att uppdatera bloggen, jag vet.


Igår var artikeln om vår dotter i ST. Och jag säger bara en sak: VILKEN BRA FOTOGRAF! :) Bilden han tog av Celinne var verkligen fin :)


Artikeln var också tok-bra skriven, och jag är jättetacksam för att hon skrev så fint och formulerade sig så bra. TACK ni två :)


  



En sak som jag däremot INTE gillade, var tv4:s inslag om oss.... dom hade grävt fram det enda dåliga dom kunde hitta i artikeln och slängde ut det i sändning....ONÖDIGT. Speciellt med tanke på att artikeln var menad som något bra! Att någonting bra kan komma ur en fruktansvärd upplevelse.... men såhär: tv4... gräv ner er!

Av Caroline - 19 september 2010 18:25

Tusen tack för alla fina kommentarer på mitt tidigare blogginlägg. Det är på något sätt lite skönt att få dela upplevelsen med er andra, och få höra andras uppfattning om hela saken... Jag hade kunnat skriva en miljon detaljer till, men tyckte att jag fick med det viktigaste... och tror nog att jag lyckades förmedla en del av mina känslor genom hela proceduren till er... eller vad tycker ni?


Men som jag skrev flera flera gånger i det inlägget, så är det helt omöjligt att förklara hur fruktansvärt det känns... blandningen av alla tankar och känslor som yrar runt i skallen är liksom helt okontrollerbara...

Jag har varit beredd på att min dotter ska dö...eller nej, det var fel formulerat, för man kan inte vara beredd på en sån sak, men jag har varit SÄKER på att det var så det skulle bli.

Jag måste tala om en sak, även om många nog kan tycka att jag låter helt sjuk i huvudet nu.... men jag såg ofta på människor, typ på bussen eller så, och tänkte: "varför får DEN människan leva, men inte min dotter... DÖ, din jävel...DÖ".... men bara sekunderna efteråt så kommer jag på mig själv och tänker: "Men, nej...vad hemskt jag är. FYY, förlåt mig... din mamma älskar ju dig, precis som jag älskar min dotter, förlåt"....


Förstår ni?

Man blir en helt annan människa...

man skiter i allt!...eller "man"..... JAG gjorde det.

Jag sket i ALLT förutom henne...HON var den ENDA jag tänkte på hela tiden....

på att hon skulle tas ifrån mig, att jag FATTAR INTE VARFÖR HON INTE KAN FÅ STANNA KVAR!!! GE FAN I MIN DOTTER! VAD HAR HON GJORT? VAD HAR JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA ATT MIN DOTTER FÅR EN LIVSHOTANDE SJUKDOM?????  JÄVLA AS! 

Här någonstans brukade tårarna komma...

och dom här tankarna hade jag hela tiden.

Jag har blivit utstirrad på bussen, på stan, på banken, i matkön... då jag börjat gråta helt utan anledning...tror dom alltså... ingen visste ju att det lilla barnet i vagnen bar på världens dödligaste sjukdom...


Jag har inte bearbetat händelsen än.

Jag har inte gått igenom mina känslor.

Jag är fortfarande ett nervvrak...

Jag ska snart ta tag i det här...


så fort anmälan är klar.


SEN kan jag må bra. HELA jag.


Jag mår bra...det gör jag. Jag är glad varje dag, jag umgås med familj och vänner.... men jag har en sorg inom mig, som måste bearbetas... och jag  MÅSTE få tala om för Kalle Kappinen...rakt i hans ansikte, vad han åsamkat mig, och min familj, för känslor.



  

Av Caroline - 18 september 2010 09:22

Godmorgon allihop!


Jag sitter och funderar på allt vi gått igenom det här året...

Känns så overkligt alltihop... som att det inte riktigt är sant.

De som vet vad jag pratar om förstår nog...

Men för er andra så kan jag ju skriva hela den

tragiska jävla historien igen... om någon orkar läsa den.

Hur som helst så kommer den här:


Fredagen den 11 December kl: 00:39

föddes en liten flicka på 3176 g och 51 cm.

Den vackraste jag någonsin sett...

Det lyckligaste ögonblicket i mitt liv.

 

2 dagar senare åkte vi hem med denna lilla skapelse,

mitt älskade lilla hjärta. Och allt flöt på som det skulle,

allt var i det närmsta perfekt. Jag var lycklig... VI var lyckliga.

Jag, Pierre och vår dotter...vi var en liten familj... och vi var lyckliga.

Min familj, Mamma, lillebror, låtsaspappa...ALLA var så glada...

för det här var det bästa som hänt vår familj på länge..

Hon som kommit till oss gjorde oss glada.. på riktigt.

 

En dag så var vi hemma hos min mamma och hälsade på.

Celinne...(alltså min lilla dotter) var väldigt grinig, och hade antagligen ont i magen, så jag satte igång och skulle massera hennes mage... då kände jag en knöl på hennes högra sida... jag trodde att det var avföring, eftersom hon inte bajsat på flera dagar, och verkade ha ont i magen. Men min mamma sa att vi bör åka upp på sjukhuset ändå... bara för att kolla.

 

Sagt och gjort, vi åkte upp på barnakuten på Sundsvalls sjukhus.

Där reagerade dom på ett ganska knepigt vis, verkade oroliga, fast ändå inte...svårt att veta om det var jag som överreagerade på alla miner och ansiktuttryck, eftersom det handlade om min 3-veckors bebis..

 

Efter några timmar gjorde dom ett ultraljud, för att se vad som fanns i hennes mage.... därifrån, och fram tills att läkaren kom in i rummet nästa gång, minns jag inte så mycket, det är som i en dimma... för jag var rädd, mina vänner, riktigt rädd!

 

Läkaren kommer in i vårt rum iallafall, och talar om att det vår dotter har i sin mage är en tumör på levern. EN TUMÖR.

I mina öron betyder tumör ungefär: allvarlig sjukdom, cancer, död...

MEN.. läkaren var MYCKET noga med att tala om att tumör betyder "knöl"..

sen kan den vara godartad eller elakartad...

det betyder INTE att det är cancer, men det KAN vara så...

 

DÄR dog jag lite inombords... jag tänkte tankar jag aldrig trodde jag skulle behöva göra... det går inte att förklara...hur mycket jag än vill.

Men "varför" "hur" mm,mm.... ja, det går som sagt inte att skriva ner vad man tänker när man får ett sånt besked.

 

Det hände ganska mycket på kort tid här... och jag har lite svårt att komma ihåg i vilken ordning allt skedde.

Men vi blev inlagda på avd 44 på Sundsvalls sjukhus.

Vi blev informerade om att Umeå universitetssjukhus hade blivit inblandade i det här...och att dom behövde göra en magnetröntgen för att sedan skicka bilderna till Umeå.

De sövde ner min lilla tjej, och det var bland det värsta jag varit med om... att stå bredvid och se på när min 1-månads bebis blir nedsövd...och KANSKE är allvarligt sjuk. Jag kände mig helt hjälplös...Väntan på att hon skulle vakna...

Ingenting som någon sa eller gjorde kunde hjälpa mig. Jag mådde så fruktansvärt jävla dåligt....

Medan Celinne låg nedsövd så gick jag in i kyrksalen på sjukhuset och bad en bön, det händer INTE ofta, men då gjorde jag det... Jag skrev även i boken därinne.... Jag bad för att Gud skulle låta min dotter vara frisk.. och låta henne leva, smärtfritt... så mycket det går iallafall...Jag bad för att han inte skulle ta henne ifrån mig. Och jag bad för jag inte skulle bryta ihop!

 

Efter det här följde ex antal dagar av ett rent HELVETE!

De stack tusentals nålar i mitt lilla hjärta, hon grät, och jag grät.

Det värsta var när de inte lyckades få något svar någonstans på armar eller ben, och tillslut var de tvungna att sticka henne i huvudet. Jag klarade inte av att se detta, så jag gick ut ifrån rummet... Pierre fick vara kvar. För han, även om han mådde minst lika dåligt som jag, var den av oss som hade så pass mycket kraft, att han klarade av att finnas vid hennes sida genom  ALLA  undersökningar... och jag tackar Gud för att han finns! Själv stog jag utanför dörren och hörde min älskade dotter skrika och gråta. Det var FRUKTANSVÄRT!

 

Några dagar senare skulle vi få svar... Nu skulle vi få domen.

Min mamma var där, för jag behövde henne...

En läkare vid namn Kalle Kappinen stegade in i rummet...

han ställde sig vid min sida av sängkanten, och hör och häpna, RULLADE TUMMARNA, och talade om att det var som dom hade befarat...

Min mamma frågade (ordagrannt)- " så det du säger nu är att jäntan har cancer?"  Kalle kappinen (fortfarande rullandes med sina tummar) säger "-ja, tyvärr"

................................ Jag bröt ihop.

Jag skrek rakt ut! Jag grät! Jag tittade på min mamma, som hade ansiktet i händerna, och jag skrek!

Mamma  frågade läkaren, som bara stog o glodde, "kan ni ge min dotter något, ser du inte att hon bryter ihop?"

Läkaren svarar att det kan han inte göra, för att hon ammar! Han frågar mig om et är något jag undrar över...

Jag minns det inte, men jag hade frågat " kommer min dotter att dö nu?" och han svarar "det kan jag tyvärr inte svara på"

Sen gick han ut.

Jag är fortfarande helt chockad över hur han hanterade situationen.

Han kom in själv, ingen kurator, ingenting!!! Betedde sig arrogant, och det är inte bara min upplevelse... utan det var så det var. OPROFISSIONELLT!

 

Jag vet inte vad som hände sen. Jag vet inte.

Hela min värld rasade... jag var ensam på jorden med mina känslor,

och ingen ...återigen kunde INGEN trösta mig...ens det minsta lilla.

Jag vågade knappt se på min dotter... det gjorde för ont.

Jag tänkte bara på att det var sista gången jag skulle se henne i livet.

 

Vi fick åka hem.

Vi var hemma några dagar, i ett totalt mörker,

så en dag, en lördag, ringde telefonen.

Det var avdelningen på sjukhuset, som fått samtal från akademiska sjukhuset i Uppsala...vi skulle åka dit redan dagen efter...

 

Tidigt på morgonen kom en taxi och hämtade oss...

vi kom fram till akademiska barnsjukhuset nån gång mitt på dagen på söndagen, och gick in... när vi såg vad avdelningen hette så knöt det sig i magen:  blod-och tumörsjukdomar barn.

Vi blev visade till ett rum, och jag minns vad jag tänkte... det här är vårt framtida liv... så här kommer vi att leva framöver.

Ja, jag tyckte nog lite synd om mig själv, men framförallt så var jag ju så ledsen, för att min dotter var sjuk, för hennes skull så brast mitt hjärta...flera gånger om dagen.

Vi gick ut på avdelningen... och det vi fick se, borde ingen människa behöva uppleva... INGEN.

Jag ska säga er en sak, kära läsare, om ni tror att NI har problem, ta och tänk på hur barnen på denna avdelning har det...

Jag har sett mycket i mitt liv, men det här tar priset.

En liten flicka hade ett ärr från ena sidan halsen till den andra, och hade en droppställning hon drog med sig... hon var kanske 4-5 år. En pojke var alldeles svart runt ögonen och hade inget hår, i rummet bredvid oss låg en tjej i min ålder med sin son. Han var 6 månader!! Det finns INGEN rättvisa i detta, ingen!

 

Dagen efter att vi kommit till akademiska sövdes mitt lilla hjärta ner igen.

Nu skulle de göra en  leverbiopsi. Det innebär att de sticker in ett ihåligt rör i magen fram till levern, och sen sticker dom in ett annar rör i den som tar  ut en bit av tumören så dom kan göra en analys av vad det verkligen är för något. ÅTERIGEN skulle vi få vänta på att hon vaknar upp... min tanke var ju, att det kanske hon inte gör. Ja, man katastroftänker rätt mycket i denna situation... vilken förälder som helst förstår det tror jag.

 

Allt gick bra, hon vaknade såklart.

Vi satt där med vår dotter på uppvaket, medan hon var groggy och vaknade till... sen gick vi upp på rummet igen...

 

Senare fick vi veta att vi kunde åka hem igen dagen efter.Så det gjorde vi.

 

Nu följde ett par veckor av alla möjliga sorters känslor...

Nu väntade vi på svar... god- eller ond?

 

Vi blev informerade av vad som skulle hända OM den var elakartad.

Då skulle vi få bo på Umeå universitetssjukhus, och Celinne skulle få ta sytostatika (cellgifter).... på samma gång som det lät fruktansvärt, så var jag glad att hon ändå var så liten, så hon skulle slippa lida alla helvetes kval, som hon nog skulle gjort om hon var äldre...

 

Efter 3 veckor ringde sjukhuset, nu hade dom fått svar.

Vi fick gå in i ett rum, med en läkare, och en sköterska.

Dom förklarade att nu var svaren här, och dom har väntat med att säga något, för att läkaren ville vara helt säker innan dom lämnade besked.

NU kommer den, tänkte jag...nu får vi veta vad som ska hända...

Läkaren:  "- det är en godartad tumör, det är inte cancer, det hon har är en kärlknöl, det är ganska vanligt, men inte på just levern... men helt ofarligt, såvida den inte växer och blir i vägen för andra organ, då kan den komma att måsta krympas med sytostatika ändå (det är inte bara cancertumörer som det används till) MEN... enligt testerna dom tog i Uppsala så är den död inuti, så man kan hoppas på att den kommer att försvinna av sig själv"


JAG VAR SÅ LYCKLIG!

Jag tittade ner på min älskade älskade dotter där hon låg i vagnen, och hon LOG. Det var precis som att hon visste, och ville säga: håll båda fötterna på jorden mina kära föräldrar, för nu är jag här, och det är viktigast! Jag  är viktigast!

De som vet hur jag levde innan jag fick barn vet att jag inte riktigt hade båda fötterna på jorden. Så det känns som att hon kommit hit till mig för att tala om vad som är viktigt, och att jag har inte något för att strula till det något mer, för att livet kan tas ifrån en såååå fort.


Nu går vi på ultraljud var 3:e månad, för att kolla hur det är med knölen.

Hittills så har den krympt, varje gång. Vi var där senast nu i veckan, så nu väntar vi på att läkaren ska ringa, eftersom vi går på ett möte med honom ett par veckor efter varje undersökning, då han fått svaren från Umeå och Uppsala ( bilderna skickas dit varje gång vi gör en undersökning)....


Nu är Celinne 9 månader, och hon är inte som andra barn.

Hon är klok, min dotter, hon är väldigt klok.

Hon kan saker som andra barn i hennes ålder inte kan. Hon är väldigt tidig i sin utveckling... och läkarna har sagt, sen vi kom upp när hon var 3 veckor, att hon är verkligen "med"... det är svårt att se henne som en "bebis" hon är liksom inte det på något sätt på bvc är dom väldigt imponerade av hur duktig hon är, och jag är väldigt stolt över henne.... ser man in i hennes ögon, så är det som att hon ser rakt igenom dig... helt otrolig är hon.


Jag uppskattar varje dag med min dotter,

för jag vet hur fort det kan gå.

Jag vet hur det är att slitas mellan känslorna av kärlek och ångest, hopp och uppgivenhet. Jag uppskattar kärleken hon ger mig, i vilken form den än kommer, för jag vet, att allt är inte självklart här i livet...


Jag ska också tala om att vi just nu håller på att göra en anmälan mot läkaren som gav oss cancerbeskedet, eftersom han inte hade rätt.

Han gav oss ett felaktigt besked, och slet sönder livet för många människor. Han ska få ett helvete kan jag lova! Och till hjälp har vi ett par personer från sjukhuset. Det han gjorde var FEL. Och han har inte ens bett oss om ursäkt.

Jag vill inte ha några pengar, det är inte därför jag stämmer honom. Det är för att han ska förstå att han gjort ett stort fel, att han skadat mig och min familj för livet.... för jag kommer aldrig glömma den dagen.


Jag kommer heller aldrig glömma det min mamma sa.

När hon åkte hem efter att vi fått detta besked, så låg hon i soffan hemma och grät...inte en lampa tänd, utan allt var kolsvart och hon har ett foto av Celinne på väggen hemma. Plötsligt körde en bil utanför, och bilens lyse lyste upp hela den väggen, så bilden på Celinne blev det enda hon såg.

Hon har berättat att hon tänkte : "ska jag aldrig få lära känna den här människan? Ska hon tas ifrån oss nu?"

Det är bland de värsta känslor jag känt, det jag kände när hon talade om det...

Ni kan ju tänka er hur även min mamma mådde... då hon ser sin egen dotter bryta ihop över att hennes barnbarn är allvarligt sjuk, och inte kunna hjälpa henne på något sätt!


Jag tänker avsluta här nu... jag hoppas ni som läser det här förstår att det viktigaste här i livet är att ta tillvara på det man har...

Dela gärna med er av min berättelse... sprid den.

FÖR JU FLER SOM LÄSER DEN, DESTO BÄTTRE!


Kram på er alla.


        




Av Caroline - 17 september 2010 08:43

Bråka med dom jag bryr mig om, och du bråkar med mig.... lite så är det.

Jag försvarar ALDRIG ett dåligt beteende, MEN står upp för det jag tycker är fel..

Det borde fler göra.

Dom som sitter på en hel hög med dåligt mående och en massa lögner, BÖR SNARAST ta itu med dem problemen, annars blir de bara större.

Att försöka kasta över sina egna problem på andra, genom att tala om att de gör fel, får dig bara att må sämre själv, tro mig, jag vet.

Jag har också suttit och varit bitter och tyckt att alla andra gör fel, hela tiden. Då är det dags att man granskar sig själv, för när man trycker ner andra, så beror det OFTAST på att man mår förjävligt själv, men inte vågar se det.

Eller helt enkelt inte är KAPABLA att se det.

Inte våga känna på sina egna känslor, för att de är så rädda att bryta ihop...

så då slår man ifrån sig å andra, och knaprar lite piller istället, så klarar man sig ett tag till... tills man faller...rätt så jävla hårt i marken. Och där kan man riskera att ligga kvar sen. Så blev det för mig, och jag levde i ett destruktivt förhållande, för annars hade jag blvit ensam... helt jävla ensam. 

 Jag har sett andra exempel på detta...mer än en gång.

Fast dom ibland tillomed har barn!

Och då är man varken snäll mot sig själv, eller personer i sin omgivning.

Det slutar oftast med att man blir ensam... bedragen, utanför... helt enkelt för att INGEN...INGEN orkar med att ha en sån person i sin närhet en längre tid. Det ser man ju exempel på med killen jag skrev om igår.. som bedrar sin tjej...eller ja, typ, genom att springa med andra tjejer på stan... ett praktexempel på nån som söker sig till andra, kanske gladare, vänner...och i värsta fall flickvän.

Jag har som sagt själv varit sån... men jag mår bättre nu, för jag har en underbar dotter, och en otroligt snäll och fin sambo, som jag älskar väldigt mycket.

 

Nu ska jag o Lillhjärtat mitt ta en tupplur.

Kram <3

Av Caroline - 16 september 2010 10:16

Fy fan, vad jag AVSKYR bittra jävla brudar! VAD får folk ut av att störa sig på andra? Kan folk inte bara sköta sig själva än att störa sig på andra?

VAD rör det andra vad DU gör, hur DU mår, och hur DU hanterar dina känslor?

VEM har rätt att styra och ställa någon annans tankar och bestämma vad dom känner och hur dom upplever sitt liv och sitt/sina barn? Varför ska någon annan bry sig om hur DITT barn beter sig? Det är ju helt upp till barnets förälder att tycka och tänka om det. INGEN annan! Vafaan alltså, ska jag sitta här och skriva "varför säger du att ditt barn gillar att sova? varje gång jag träffat er har hon/han varit vaken" HAHAHAHA. Varför ska man ifrågasätta en förälders bedömning?

 

Jag tycker så jävla synd om de här tjejerna också...

bittra människor som inte har något annat att göra än att klaga på andra.

NEWSFLASH! - Det är ofta dom som har de största problemen själva!

Jag känner till en hel drös av er i den här stan!

Antagligen är ni så jävla rädda att sanningen om er ska komma fram, så ni måste sitta och trycka ner andra, och plocka fram deras minsta lilla fel i rampljuset, för att ta uppmärksamheten från er själva!

Jag blir så sne alltså!

Jag måste ge en stoooor eloge till de ensamstående mammor jag känner... ni gör det såå jävla bra. Iallafall dom jag tänker på.

Att ni klarar det så superbra utan en pappa i närheten varje dag är helt otroligt!

Vissa har ju papporna hemma, men klarar inte av barnen ändå...utan måste lämna bort barnen i tid och otid. en del av dom fattar det inte själva!

Andra tjejer är det rent ut sagt SYND om, som tror dom har det bra, men egentligen så har dom stooora problem.

Jag vet en pappa, som jag OFTA ser i stan, sitta och fika med olika tjejer, men har en familj hemma...jag tror inte att hans tjej är medveten om det.... hemskt.

tänker inte ta upp det här på en högre nivå... då blir det galet.


have a nice day. I know I will...

This is me


Kärleken ser inte med ögonen...

Klockan är...

7 besvarade frågor

Time goes on....

Ti On To Fr
    1 2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16 17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28 29 30
<<< September 2010 >>>

Gräv i det gamla...

Senaste inläggen

Arkiv

besök


Skapa flashcards