Jag har kommit i underfund med en sak:

Jag är faktiskt lycklig nu... egentligen. Visst finns det saker som skulle kunna vara lite bättre, så är det väl för alla. Men i det stora hela, så är jag nöjd, och glad. Jag har den vackraste, snällaste och duktigaste ungen på jorden, jag har en snygg, och underbar karl, som jag älskar, och som älskar mig. Jag har ett fint hem, och jag har det mesta jag behöver. Jag har den bästa mamman man kan ha också.

Det finns inte mycket att gnälla på.

På tal om dottern...

När blev hon så duktig på att prata?

Visst, hon har alltid varit duktig på det, men nu har det tagit en enorm fart framåt. Som när hon låg och tittade på svampbob häromdagen, så skulle hon förklara för mig vad dom gjorde:

Såhär sa hon: "Patik hjälpe öppa dörrn pampbob"

Vilket betyder" patrik hjälper svampbob att öppna dörren.

Det blir lite fel, men det kan ju bara vara som det ska i den här åldern..

Men man blir ju så glad när man märker hur hon utvecklas, och att hon faktiskt förstår väldigt mycket mer än vad man ibland kanske tror.

Min lilla gotjej är en stor tjej.  Så är det.

Nej, nu ska vi ut o leka.

Mina favoritställen hemma...

Ska redan innan tala om varför jag kommer lägga upp en massa bilder som vid första blicken kan se likadana ut...  Celinne ropade:

Maaamma.. KOOOOORT! Så jag tog med mig kameran (mobilen) och gick in till flickan, som jag trodde sov (!) och skulle ta ett kort...(ETT!)... Hon la av världens smile när jag skulle ta kortet. Sen sa hon: Igen! Och på den vägen är det...jag fick inte sluta knäppa bilder på henne. Och för varje bild jag tog så skulle hon vrida huvet och le på olika sätt (inte jag som ville det, HON gjorde det alldeles på eget bevåg) , sen skrattade hon som en tok när jag visade henne resultatet. Vad kommer det här ifrån? För JAG är då SANNERLIGEN INGEN LINSLUS. Men denna donna beter sig som en modell framför kameran. Haha!

The result:

Det här var en stund jag kommer minnas för evigt!

De vackraste sakerna i livet kan man inte se eller ta på,

de finns i hjärtat.

En bättre dag idag än igår... det tackar vi för :)

Dock är jag sjukligt trött.

Kommer att trampa i säng i samband med att den lilla damen

i familjen gör det.

Måste bara skriva av mig om igår...

Stog på balkongen och rökte en cigarett när jag hör hur en kvinna skriker som en galning i en lägenhet i huset mittemot vårt.

Hon skrek, o skrek, det small flera gånger...

sen hör jag ett barn som gråter. HÖGT också.

Kärringen fortsätter skrika och det fortsätter smälla...

Till saken hör att det stog en karl på balkongen där, med huvudet i händerna (antagligen pappan i familjen) men han gjorde ju ingenting åt saken!!!

Jag skrek åt honom att om hon inte lägger ner det hon sysslar med nu så kommer jag ringa polisen. DÅ sa att han åt kärringjäveln (antar jag, han pratade typ somaliska, så jag fattade inte vad han sa) precis då kommer det en vakt och går runt husknuten..så jag ropar: Kan du kolla vad det är som händer? Jag tror hon slår barnet! Jag hade inte behövt ropa på honom, han hade redan ringt polisen, för dom var där efter typ 2-3 minuter. HOPPAS HOPPAS HOPPAS att dom tog in den galna kvinnan. Såna svin ska inte ha barn.

Punkt slut!

Den här dagen hade jag kunnat hoppa över.... med glädje.

Men tack och lov, så har vi ju varandra iallafall... alltid.

Hur kan man INTE känns empati för Norges befolkning?

Hur kan man INTE vilja hjälpa dem med det som vi i Sverige kan?

Från en sida på nätet:

Psykopati är ingen sjukdom utan en personlighetsstörning. Psykopater saknar vanligen insikt om att de har psykopatiska drag. Typiskt för psykopater är att de är egocentriska och själviska, och inte kan känna empati eller sätta sig in i andra människors situation. Psykopat är helt enkelt onda människor, men inser det inte. Någon fungerande behandlingsform existerar inte. Ibland tycks dock de psykopatiska dragen försvinna med åldern, och det finns psykopater som har blivit i stort sett normala människor i 40-50-årsåldern. Det tycks tyvärr inte gälla alla.

Enda jag kan tänka mig...

Jag lider verkligen med Norge. Jag kan fortfarande inte förstå att en människa är så sjuk så han ställer sig och skjuter både barn, ungdomar och vuxna, på nära håll, medan de ber för sina liv...

Må denna man brinna i helvetet.

 Anders Behring Breivik...

Är enligt mig, en mycket mycket sjuk människa.

Satt och tittade på nyhetsmorgon nu, och lyssnade på någon tant som pratade om honom. Hon fick frågan: Är detta en sjuk människa?

Hon svarade: Han är en människa som tänker normalt, ahn har förmågan att tänka ideologiskt...så på det sättet är han inte sjuk.

Men att sen genomföra den handling han gjort, är tecken på att han inte är fullt frisk. Hmm....

JAG anser att han ÄR sjuk.

FULLKOMLIGT.

Ja, visst...han kan använda hjärnan, men på fel jävla sätt.

Jag har följt tragedin ganska så hårt,

och jag har aldrig i itt liv blivit så berörd av en terrorattack.

Vet inte om det är för att det är så nära, eller om det är att han var en enskild person som faktiskt sköt ner (och enligt vittnen ljublade samtidigt) ett stort antal människor, utan att ens verka ha någon som helst mänsklighet i kroppen.

Förutom en gång (kanske) som jag läste i morse...

En elvaårig pojke ska ha kommit fram till honom och sagt:

snälla, låt oss vara, du har skjutit klart nu, du har redan dödat min pappa. Låt oss vara. Anders ska tydligen ha låtit pojken vara, och gått iväg därifrån. ENDA tecknet jag hört hittills på att han kanske har någon mänsklig faktor i kroppen.

Han påstår även att han är kristen...

Jag ska nog inte ens dra upp alla de faktorerna som motstrider det påståendet.

Idag är det häktesförhandling.

Idioten har bett om att få ha på sig sin uniform.

Trodde han det på riktigt?

Att det skulle bli nån jävla maskerad av det eller?

Hur kan vissa människor bli så sjuka?

I det här läget så tycker jag och många andra, att Norge är väl ändå de som står oss närmast?

Tänd ett ljus, och håll en tyst minut idag kl 12.

Bilderna lånade från Google.se

Möttes av ett väldigt dystert besked när jag loggade in på FB idag.

Du vet att jag lider med dig, söta du!

Jag (alla) hade ju hoppats på att det skulle sluta

mycket bättre den här gången.

Gumman, vad säger man...?

Änglamamman (Tanja) som jag skrivit om tidigare,

har förlorat sin son Vincent.

Han föddes i vecka 21, och blev 12 dagar gammal.

Detta är Tanjas 3:e son som går bort...

Jag vet inte vad man säger nu...

KAN man säga något?

Man kan nog bara finnas...

Och Tanja,

du vet att jag finns.