Den här dagen hade jag kunnat hoppa över.... med glädje.

Men tack och lov, så har vi ju varandra iallafall... alltid.

Hur kan man INTE känns empati för Norges befolkning?

Hur kan man INTE vilja hjälpa dem med det som vi i Sverige kan?

Från en sida på nätet:

Psykopati är ingen sjukdom utan en personlighetsstörning. Psykopater saknar vanligen insikt om att de har psykopatiska drag. Typiskt för psykopater är att de är egocentriska och själviska, och inte kan känna empati eller sätta sig in i andra människors situation. Psykopat är helt enkelt onda människor, men inser det inte. Någon fungerande behandlingsform existerar inte. Ibland tycks dock de psykopatiska dragen försvinna med åldern, och det finns psykopater som har blivit i stort sett normala människor i 40-50-årsåldern. Det tycks tyvärr inte gälla alla.

Enda jag kan tänka mig...

Jag lider verkligen med Norge. Jag kan fortfarande inte förstå att en människa är så sjuk så han ställer sig och skjuter både barn, ungdomar och vuxna, på nära håll, medan de ber för sina liv...

Må denna man brinna i helvetet.

 Anders Behring Breivik...

Är enligt mig, en mycket mycket sjuk människa.

Satt och tittade på nyhetsmorgon nu, och lyssnade på någon tant som pratade om honom. Hon fick frågan: Är detta en sjuk människa?

Hon svarade: Han är en människa som tänker normalt, ahn har förmågan att tänka ideologiskt...så på det sättet är han inte sjuk.

Men att sen genomföra den handling han gjort, är tecken på att han inte är fullt frisk. Hmm....

JAG anser att han ÄR sjuk.

FULLKOMLIGT.

Ja, visst...han kan använda hjärnan, men på fel jävla sätt.

 

Jag har följt tragedin ganska så hårt,

och jag har aldrig i itt liv blivit så berörd av en terrorattack.

Vet inte om det är för att det är så nära, eller om det är att han var en enskild person som faktiskt sköt ner (och enligt vittnen ljublade samtidigt) ett stort antal människor, utan att ens verka ha någon som helst mänsklighet i kroppen.

Förutom en gång (kanske) som jag läste i morse...

En elvaårig pojke ska ha kommit fram till honom och sagt:

snälla, låt oss vara, du har skjutit klart nu, du har redan dödat min pappa. Låt oss vara. Anders ska tydligen ha låtit pojken vara, och gått iväg därifrån. ENDA tecknet jag hört hittills på att han kanske har någon mänsklig faktor i kroppen.

Han påstår även att han är kristen...

Jag ska nog inte ens dra upp alla de faktorerna som motstrider det påståendet.

 

Idag är det häktesförhandling.

Idioten har bett om att få ha på sig sin uniform.

Trodde han det på riktigt?

Att det skulle bli nån jävla maskerad av det eller?

 

Hur kan vissa människor bli så sjuka?

 

 

 

I det här läget så tycker jag och många andra, att Norge är väl ändå de som står oss närmast?

Tänd ett ljus, och håll en tyst minut idag kl 12.

 

 

         

 

Bilderna lånade från Google.se

 

 

 

 

Möttes av ett väldigt dystert besked när jag loggade in på FB idag.

Du vet att jag lider med dig, söta du!

Jag (alla) hade ju hoppats på att det skulle sluta

mycket bättre den här gången.

Gumman, vad säger man...?

 

Änglamamman (Tanja) som jag skrivit om tidigare,

har förlorat sin son Vincent.

Han föddes i vecka 21, och blev 12 dagar gammal.

Detta är Tanjas 3:e son som går bort...

Jag vet inte vad man säger nu...

KAN man säga något?

Man kan nog bara finnas...

Och Tanja,

du vet att jag finns.

 

 

 

Har äntligen lyckats fånga på film när Celinne sjunger.. :D

Ska komma ihåg att lägga upp videon här sen. :)

Snart kommer storfrämmande (varför säger man främmande när man känner folket?) från stockholm! Yeyy!

XOXO Caroline

3 låååånga sms. Vilket av dessa ord är svåra att förstå:

Leave me alone!

Du hotar med att dra upp min "mörka bakgrund". Varsågod, säg något som ingen vet. Jag la ut hela listan på min familj, du kan ju tala om vem av dom som är den "pratglada" du nämner?

Jag och min pappa har haft våra problem, men dom är lösta nu. Och vi har varit där flera gånger.

Snälla du... det FINNS INGET mer för dig att säga nu.

   snälla snälla snälla... ta BORT MITT NUMMER!

Bara för att det verkar så roligt att försöka såra, eller få mig att tro att folk pratar om mig... (det är ju bara dom som inte har en aning som gör det)... så tänker jag skriva ner här nu, EXAKT hur mitt liv ser ut. Kul va?

 

Hmm...

 

Marion Caroline Teqina Isabelle Wengberg

född i sundsvall den 13:e Juni 1986.

 

Mamma: Helena Wengberg

Pappa: Leif nordström

Syskon: Victoria 19

Evelina 18

Emelie 15

                    Alexandra 15  (tvillingar)

Josefine 23

Pontus 20

Dennis 19

Hampus 12

Dotter: Marion Celinne Mimmi Destiny

Sambo: Pierre Olsson Uddén

Några oklarheter såhär långt?

 

Ja, vi kan väl börja från början:

 

Det är väl knappast någon hemlighet att min mamma haft missbruksproblem antar jag, det är väl så jävla kul att prata om förstås, när man inte har något bättre att göra?

Jag blev iallafall bollad fram o tillbaka mellan min Mamma och Pappa när jag var liten på grund av det.

Jag är otroligt tacksam över att jag växt upp på landet med min pappa och mina systrar. Och självklart deras mamma

 (som också var min mamma, och känns fortfarande som det väldigt mycket) Diana... Underbar!

Hur som haver... när jag var 11 eller 12 år, så blev min mamma gravid igen, och därmed drogfri. Hon gick in på en behandling, och sen dess har hon varit NYKTER! Hon har jobbat med att hjälpa andra att bli drogfria, även jobbat med barn som har missbrukande föräldrar. (därför har hon även anmälningsplikt om något är fel, och det gäller även om det skulle vara hos mig det inte står rätt till) tills hon gick rakt in i väggen, då hon glömde bort sig själv..

MEN hon har alltid hållit sig drogfri. Världens kämpe. Älskar Dig!

Jag fick iallafall flytta hem till mamma då jag var 12. Till Nacksta.

Där började jag bete mig som en riktig jävla idiot, och lyssnade inte ett skit på vad min mamma sa. Jag skötte inte skolan, och slogs med mina klasskamrater. (killar)

En sak ska ni veta: Det var väldigt smärtsamt att vara jag på den tiden, trots att jag inte visste det då... men nu såhär efteråt, så vet jag hur dåligt jag mådde. Dels för att jag slets ifrån min "trygghet" hos min pappa... en omställning, och dels för allt som ännu inte var uppklarat med min mamma, för SJÄLVKLART så har jag blivit sårad många gånger under hennes missbruk.

Där nånstans så blev jag (och några tjejer till) utsatta för övergrepp av en kille som bodde i närheten.

"Bara" orala övergrepp, men ändå... jag var 12!

När man är 12 år är man ett barn!

Ett tag efter det här så blev jag placerad på ett "hem". Mitt första. Jag var LIVRÄDD. Alla var äldre än mig, och jag visste inte hälften av allt som dom gjorde. För även om min mamma var en missbrukare så trodde jag fortfarande att hasch kom i pillerform... den ni.

Jag blev totalt utfryst. Sakta men säkert.

Efter ett tag så togs beslutet att jag skulle få bo hos en familj istället. Därifrån rymde jag nästan omedelbart.

När jag kom tillbaka så blev jag direkt förflyttad till ett låst paragraf-12-hem. Om jag var rädd tidigare, så är det här tiotusen gånger värre.

FY FAN VILKEN VIDRIG KÄNSLA!

På det stället var det precis som på det förra, alla var äldre än mig, och de fick mig att göra allt de dom ville göra själv. Jävlas med personalen, rymma, komma hem med polisen mm,mm...

Det tog inte lång tid innan dom beslöt sig för att jag var för ung för att vara kvar där... blev förflyttad igen, till boden. Sävastgården.

Mitt livs vändning.

Just DÅ tyckte jag ju så klart att det var förjäävligt, men NU vet jag att det var tack vare det stället jag inte blev värre.

Jag är tacksam.

Jag var kvar där i några år.

Efter det kom jag till ett hvb-hem i ö-vik...eller, nästan. En bit därifrån, i Bjästa.

Där blev jag inte alls långvarig...

Jag fick flytta hem till mamma igen.

Jag och min mamma är väldigt lika. Det blir inte alltid så bra. Vi kom inte överens, what so ever. Vi höll på att bråka ihjäl oss.

Så jag fick egen lägenhet när jag var 17. I bredsand.

 

Det var under tiden jag bodde där som jag träffade J.

Han som vände mitt liv till det sämsta någonsin.

Visst, jag kan inte skylla allt på honom,

men jag kommer att vara helt ärlig här, så är det upp till var och en att avgöra vad ni tycker och inte.

Ska tillägga att jag har ända sen jag var liten HATAT droger.

Jag har börjat gråta så fort någon ens NÄMNT knark.

Jag kunde inte höra, eller se på nånting som hade något som helst med sånt att göra.

Men jag drack rätt friskt. I stort sett varje dag.

 

Jag och J flyttade ihop, och till en början var allt bra.

Men efter ett tag så började han att smygknarka bakom min rygg.

När jag upptäckte det här så sa han:

"men du, vi kan pröva en skithäftig grej, om jag får lägga detta mellan dina ben så kommer du att bli såå jävla k*t!

Jag svarade "men det är väl inte som att jag har knarkat då, va?"

J: "Nejje, fan, du kommer bara inte kunna sluta k***** på flera timmar"

 

Gissa vad som hände?

Jag blev sååå förbannat påtänd!

Det vet vem som helst att man blir.

Jag visste inte det, eftersom jag inte hade brytt mig om sånt.

Så det slutade med att jag satt där och drog i mig frivilligt.

Ska tillägga att jag ALDRIG NÅGONSIN använt mig av sprutor.

Där gick min gräns.

 

Hur som helst... jag höll på i en månad.

För ganska precis en månad efter det så kom den där dagen...

(och NU gråter jag kan jag lova)

 

26:e December 2006

 

Jag och J var ute och åkte bil. (J körde)

Vi var upp på behandlinghemmet i sidsjön, eftersom J skulle lägga in sig där efter nyår.

Det blev aldrig så.

Vi träffade på B.

Och nånstans på vägen så kom även T och J-O

med i bilden.

B ville att vi skulle åka en sväng bortåt selånger.

(om jag bara visste vad som skulle hända här så skulle jag varit någon annanstans än just där, och då)

Sagt och gjort.

När vi åker omkring bland villorna så börjar jag sakta men säkert fatta vad dom har här att göra. Dom skulle kolla vilka villor som var tomma, alltså, vilka som kanske inte kommer hem förrän efter helgdagarna.

Dom skulle alltså bryta sig in i en villa, eller flera, vad vet jag...

Iallafall så stannar vi till nedanför en av dem, och J, T och B går ut ur bilen. Jag och J-O sitter kvar. Jag sa INNAN dom gick : "JAG VILL INTE VARA MED HÄR, SKJUTSA HEM MIG FÖRST". Svaret jag fick var, att dom bara skulle gå fram och titta nu, och åka tillbaka senare inatt och göra det dom skulle.

Vi satt rätt länge i bilen minns jag...

Sen hör jag en smäll...

(vi var LÅNGT ute i skogen, jag kunde knappast tagit mig därifrån själv)

Sen kommer det en bil...

Sen kommer J och T springande och hoppar in i bilen.

Sen minns jag inte mycket mer än att vi åker FORT därifrån.

Telefonen ringde, det var B som skrek att vi måste vända tillbaka och hämta honom... Jag skrek hela tiden:

"-nej, nej NEJ JAG SKA KLIVA UT BILEN!!! "

Jag fick inte, han stannade aldrig.

Vi vände och hämtade B.

Sen fort, fort tillbaka igen...

Vi mötte polisen.

Jag minns att de ställde mig mot bilen, skrek, handbojor. hundskall..

Anhållen

Häktad.

Häktad för villainbrott!

Jag var oskyldig.

Ok, jag var där, men MOT MIN VILJA.

Rättegång.

Dom dömde mig för medhjälp.

På grund av att jag inte ringde polisen.

MEN HALLÅ????

Hur många skulle göra det i det läget?

Jag satt ju med en av dem i bilen???

Skitsamma.

 

J åkte in.

Han satt ett bra tag... medan han var borta så använde jag inga droger. Men däremot så återgick jag till att dricka mängder med alkohol.

 

J satt i fängelse flera gånger under vårt förhållande.

Långa perider.

 

Under en av hans fängelsevistelser så började jag umgås med några personer som verkligen inte var bra för mig... inga droger här heller, men det var ändå inte sunt.

En natt när vi satt och drack så fick jag för mig att ta en av deras bilar och köra en sväng.

Jag mötte polisen.

Jag blev åtalad för rattfylla.

Min advokat sa: var smart, säg att du frivilligt gör en behandling, så slipper du nog fängelse.

Ja, så det gjorde jag.

 

Alltså: När jag gick in på behandling så hade jag knarkat sammanlagt en månad av mitt liv, sen bara druckit.

 

Jag kom ut därifrån, och började dricka igen.

 

efter det här är allt rätt suddigt fram till det att J åkte in i fängelse ännu en gång (han hann ju komma ut en sväng)

 

Jag drack som en tok iallafall, fram till den dagen då jag mötte Pierre.

Han flyttade in hos mig efter en vecka.

Vi drack bara till en början, men sen tog vi droger...

i ungefär 2 månader.

Sen fick jag ett plus på stickan.

ALLTSÅ: DÄR OCH DÅ SLUTADE JAG MED ALLT VAD DROGER HETER.

Jag har "knarkat" sammanlagt 3 månader av mitt liv.

Inte mer.

Kommer aldrig någonsin att hända mer.

 

Sen dess har jag varit drogfri.

 

Nästa jävla skitgrej som hände vet nu ju redan.

Min dotters tumör.

 

Min pappa fick en stor hjärnblödning i slutet på förra året, vi trodde att han skulle dö, han är fortfarande inte sig själv.

MEN, jag har tagit mig igenom det med..UTAN DROGER OCH ALKOHOL.

Och är det någon enda jävel som tänker komma och påstå något annat kan KOMMA HIT.

Jag har erbjudit socialtjänsten redan INNAN Celinne föddes att komma hem till mig om det är så att dom känner någon oro. Har varken hört, eller sett till dom.

 

Jag är så jävla stolt över mig själv,och min sambo,

och då ska nån liten sprätt försöka komma och sätta stopp för det?

GLÖM DET

Jag VET att jag gör rätt saker!

Jag VET att jag tar hand om mitt barn som jag ska!

Och ni förstår väl, att min mamma är rätt så mycket bättre än de flesta andra på att upptäcka om jag skulle ta droger?

Jag är där näst intill varje dag...

Och en sak till:

Jag vägde 49 kilo efter mina 2 månader med droger.

Hade jag knarkat skulle jag knappast vara så tjock som är just nu...haha!

 

Är det någon som tvekar, eller vill fortsätta kalla mig för något, gör det. Men då vill jag att ni kommer hit och tar ett urinprov på mig först. Nu vet alla hur det ligger till.

I came clean.

 

 

Det finns säkert många åsikter om det här nu.

Det är jag beredd på.

Men snälla... jag säger SNÄLLA,

Det här är saker jag mår grymt dåligt över.

Tycker bara att härifrån kan det inte finnas

mer att försöka "trycka på"... för jag har sagt

allt själv... nu slipper alla andra göra det.

 

Det var det.

 

XOXO Caroline

 

 

Fick den finaste kommentaren nyss, av en viss tös som låtsades vara någon annan och berömde sig själv ^^

Hon måste ha varit mycket arg, för de enda orden hon fick ur sig var såna här fiina, som man lär sig när man går i små-skolan:

typ: knarkare, skaffa ett jobb, mm...   

Haha... nejdå.   

Och vaddå jobb? Vad är det?

Jag har min dotter hemma från dagis över sommaren,

istället för att sprida ut henne till folk.

 

 

Ah, appropå det, till hösten blir det ju kalasbra!!!

(utan att jobba, jobbigt va, gumman?)

Om allt blir som jag vill nu.

Yey!

 

Såå...nu har jag ÅTERIGEN blockerat henne från bloggen.

NÄR....NÄR NÄRNÄR NÄR NÄR tar hon bort mitt telefonnummer?

Och NÄR slutar hon prata om mig?

Om inte i bloggen, så till andra, för att det ska se ut som hon är helt oskyldig sen när det blir offentligt.

Jag kommer att lägga ut en print screen här, där en person talar om för mig vad denna människa säger om mig, SOM JAG INTE ENS PRATAR MED! Hon är så jävla intelligensbefriad så det är synd om henne.

Den åkte väl med fingret antar jag...hehe.

 

Nä, jag VET att jag sa att det var slut med detta...NU är det så.

 

SNÄÄÄÄLLA, fortsätt skriva om mig, bara för att visa hur PUCKAD du är.

Förstår att du mår dåligt, men låt det inte gå ut över andra!