Direktlänk till inlägg 17 juli 2011

Hela livshistorian...nästan

Av Caroline - 17 juli 2011 17:52

Bara för att det verkar så roligt att försöka såra, eller få mig att tro att folk pratar om mig... (det är ju bara dom som inte har en aning som gör det)... så tänker jag skriva ner här nu, EXAKT hur mitt liv ser ut. Kul va?

Hmm...

Marion Caroline Teqina Isabelle Wengberg

född i sundsvall den 13:e Juni 1986.

Mamma: Helena Wengberg

Pappa: Leif nordström

Syskon: Victoria 19

Evelina 18

Emelie 15

Alexandra 15 (tvillingar)

Josefine 23

Pontus 20

Dennis 19

Hampus 12

Dotter: Marion Celinne Mimmi Destiny

Sambo: Pierre Olsson Uddén

Några oklarheter såhär långt?

Ja, vi kan väl börja från början:

Det är väl knappast någon hemlighet att min mamma haft missbruksproblem antar jag, det är väl så jävla kul att prata om förstås, när man inte har något bättre att göra?

Jag blev iallafall bollad fram o tillbaka mellan min Mamma och Pappa när jag var liten på grund av det.

Jag är otroligt tacksam över att jag växt upp på landet med min pappa och mina systrar. Och självklart deras mamma

(som också var min mamma, och känns fortfarande som det väldigt mycket) Diana... Underbar!

Hur som haver... när jag var 11 eller 12 år, så blev min mamma gravid igen, och därmed drogfri. Hon gick in på en behandling, och sen dess har hon varit NYKTER! Hon har jobbat med att hjälpa andra att bli drogfria, även jobbat med barn som har missbrukande föräldrar. (därför har hon även anmälningsplikt om något är fel, och det gäller även om det skulle vara hos mig det inte står rätt till) tills hon gick rakt in i väggen, då hon glömde bort sig själv..

MEN hon har alltid hållit sig drogfri. Världens kämpe. Älskar Dig!

Jag fick iallafall flytta hem till mamma då jag var 12. Till Nacksta.

Där började jag bete mig som en riktig jävla idiot, och lyssnade inte ett skit på vad min mamma sa. Jag skötte inte skolan, och slogs med mina klasskamrater. (killar)

En sak ska ni veta: Det var väldigt smärtsamt att vara jag på den tiden, trots att jag inte visste det då... men nu såhär efteråt, så vet jag hur dåligt jag mådde. Dels för att jag slets ifrån min "trygghet" hos min pappa... en omställning, och dels för allt som ännu inte var uppklarat med min mamma, för SJÄLVKLART så har jag blivit sårad många gånger under hennes missbruk.

Där nånstans så blev jag (och några tjejer till) utsatta för övergrepp av en kille som bodde i närheten.

"Bara" orala övergrepp, men ändå... jag var 12!

När man är 12 år är man ett barn!

Ett tag efter det här så blev jag placerad på ett "hem". Mitt första. Jag var LIVRÄDD. Alla var äldre än mig, och jag visste inte hälften av allt som dom gjorde. För även om min mamma var en missbrukare så trodde jag fortfarande att hasch kom i pillerform... den ni.

Jag blev totalt utfryst. Sakta men säkert.

Efter ett tag så togs beslutet att jag skulle få bo hos en familj istället. Därifrån rymde jag nästan omedelbart.

När jag kom tillbaka så blev jag direkt förflyttad till ett låst paragraf-12-hem. Om jag var rädd tidigare, så är det här tiotusen gånger värre.

FY FAN VILKEN VIDRIG KÄNSLA!

På det stället var det precis som på det förra, alla var äldre än mig, och de fick mig att göra allt de dom ville göra själv. Jävlas med personalen, rymma, komma hem med polisen mm,mm...

Det tog inte lång tid innan dom beslöt sig för att jag var för ung för att vara kvar där... blev förflyttad igen, till boden. Sävastgården.

Mitt livs vändning.

Just DÅ tyckte jag ju så klart att det var förjäävligt, men NU vet jag att det var tack vare det stället jag inte blev värre.

Jag är tacksam.

Jag var kvar där i några år.

Efter det kom jag till ett hvb-hem i ö-vik...eller, nästan. En bit därifrån, i Bjästa.

Där blev jag inte alls långvarig...

Jag fick flytta hem till mamma igen.

Jag och min mamma är väldigt lika. Det blir inte alltid så bra. Vi kom inte överens, what so ever. Vi höll på att bråka ihjäl oss.

Så jag fick egen lägenhet när jag var 17. I bredsand.

Det var under tiden jag bodde där som jag träffade J.

Han som vände mitt liv till det sämsta någonsin.

Visst, jag kan inte skylla allt på honom,

men jag kommer att vara helt ärlig här, så är det upp till var och en att avgöra vad ni tycker och inte.

Ska tillägga att jag har ända sen jag var liten HATAT droger.

Jag har börjat gråta så fort någon ens NÄMNT knark.

Jag kunde inte höra, eller se på nånting som hade något som helst med sånt att göra.

Men jag drack rätt friskt. I stort sett varje dag.

Jag och J flyttade ihop, och till en början var allt bra.

Men efter ett tag så började han att smygknarka bakom min rygg.

När jag upptäckte det här så sa han:

"men du, vi kan pröva en skithäftig grej, om jag får lägga detta mellan dina ben så kommer du att bli såå jävla k*t!

Jag svarade "men det är väl inte som att jag har knarkat då, va?"

J: "Nejje, fan, du kommer bara inte kunna sluta k***** på flera timmar"

Gissa vad som hände?

Jag blev sååå förbannat påtänd!

Det vet vem som helst att man blir.

Jag visste inte det, eftersom jag inte hade brytt mig om sånt.

Så det slutade med att jag satt där och drog i mig frivilligt.

Ska tillägga att jag ALDRIG NÅGONSIN använt mig av sprutor.

Där gick min gräns.

Hur som helst... jag höll på i en månad.

För ganska precis en månad efter det så kom den där dagen...

(och NU gråter jag kan jag lova)

26:e December 2006

Jag och J var ute och åkte bil. (J körde)

Vi var upp på behandlinghemmet i sidsjön, eftersom J skulle lägga in sig där efter nyår.

Det blev aldrig så.

Vi träffade på B.

Och nånstans på vägen så kom även T och J-O

med i bilden.

B ville att vi skulle åka en sväng bortåt selånger.

(om jag bara visste vad som skulle hända här så skulle jag varit någon annanstans än just där, och då)

Sagt och gjort.

När vi åker omkring bland villorna så börjar jag sakta men säkert fatta vad dom har här att göra. Dom skulle kolla vilka villor som var tomma, alltså, vilka som kanske inte kommer hem förrän efter helgdagarna.

Dom skulle alltså bryta sig in i en villa, eller flera, vad vet jag...

Iallafall så stannar vi till nedanför en av dem, och J, T och B går ut ur bilen. Jag och J-O sitter kvar. Jag sa INNAN dom gick : "JAG VILL INTE VARA MED HÄR, SKJUTSA HEM MIG FÖRST". Svaret jag fick var, att dom bara skulle gå fram och titta nu, och åka tillbaka senare inatt och göra det dom skulle.

Vi satt rätt länge i bilen minns jag...

Sen hör jag en smäll...

(vi var LÅNGT ute i skogen, jag kunde knappast tagit mig därifrån själv)

Sen kommer det en bil...

Sen kommer J och T springande och hoppar in i bilen.

Sen minns jag inte mycket mer än att vi åker FORT därifrån.

Telefonen ringde, det var B som skrek att vi måste vända tillbaka och hämta honom... Jag skrek hela tiden:

"-nej, nej NEJ JAG SKA KLIVA UT BILEN!!! "

Jag fick inte, han stannade aldrig.

Vi vände och hämtade B.

Sen fort, fort tillbaka igen...

Vi mötte polisen.

Jag minns att de ställde mig mot bilen, skrek, handbojor. hundskall..

Anhållen

Häktad.

Häktad för villainbrott!

Jag var oskyldig.

Ok, jag var där, men MOT MIN VILJA.

Rättegång.

Dom dömde mig för medhjälp.

På grund av att jag inte ringde polisen.

MEN HALLÅ????

Hur många skulle göra det i det läget?

Jag satt ju med en av dem i bilen???

Skitsamma.

J åkte in.

Han satt ett bra tag... medan han var borta så använde jag inga droger. Men däremot så återgick jag till att dricka mängder med alkohol.

J satt i fängelse flera gånger under vårt förhållande.

Långa perider.

Under en av hans fängelsevistelser så började jag umgås med några personer som verkligen inte var bra för mig... inga droger här heller, men det var ändå inte sunt.

En natt när vi satt och drack så fick jag för mig att ta en av deras bilar och köra en sväng.

Jag mötte polisen.

Jag blev åtalad för rattfylla.

Min advokat sa: var smart, säg att du frivilligt gör en behandling, så slipper du nog fängelse.

Ja, så det gjorde jag.

Alltså: När jag gick in på behandling så hade jag knarkat sammanlagt en månad av mitt liv, sen bara druckit.

Jag kom ut därifrån, och började dricka igen.

efter det här är allt rätt suddigt fram till det att J åkte in i fängelse ännu en gång (han hann ju komma ut en sväng)

Jag drack som en tok iallafall, fram till den dagen då jag mötte Pierre.

Han flyttade in hos mig efter en vecka.

Vi drack bara till en början, men sen tog vi droger...

i ungefär 2 månader.

Sen fick jag ett plus på stickan.

ALLTSÅ: DÄR OCH DÅ SLUTADE JAG MED ALLT VAD DROGER HETER.

Jag har "knarkat" sammanlagt 3 månader av mitt liv.

Inte mer.

Kommer aldrig någonsin att hända mer.

Sen dess har jag varit drogfri.

Nästa jävla skitgrej som hände vet nu ju redan.

Min dotters tumör.

Min pappa fick en stor hjärnblödning i slutet på förra året, vi trodde att han skulle dö, han är fortfarande inte sig själv.

MEN, jag har tagit mig igenom det med..UTAN DROGER OCH ALKOHOL.

Och är det någon enda jävel som tänker komma och påstå något annat kan KOMMA HIT.

Jag har erbjudit socialtjänsten redan INNAN Celinne föddes att komma hem till mig om det är så att dom känner någon oro. Har varken hört, eller sett till dom.

Jag är så jävla stolt över mig själv,och min sambo,

och då ska nån liten sprätt försöka komma och sätta stopp för det?

GLÖM DET

Jag VET att jag gör rätt saker!

Jag VET att jag tar hand om mitt barn som jag ska!

Och ni förstår väl, att min mamma är rätt så mycket bättre än de flesta andra på att upptäcka om jag skulle ta droger?

Jag är där näst intill varje dag...

Och en sak till:

Jag vägde 49 kilo efter mina 2 månader med droger.

Hade jag knarkat skulle jag knappast vara så tjock som är just nu...haha!

Är det någon som tvekar, eller vill fortsätta kalla mig för något, gör det. Men då vill jag att ni kommer hit och tar ett urinprov på mig först. Nu vet alla hur det ligger till.

I came clean.

Det finns säkert många åsikter om det här nu.

Det är jag beredd på.

Men snälla... jag säger SNÄLLA,

Det här är saker jag mår grymt dåligt över.

Tycker bara att härifrån kan det inte finnas

mer att försöka "trycka på"... för jag har sagt

allt själv... nu slipper alla andra göra det.

Det var det.

XOXO Caroline

Allmänt

Dela

Angelica

17 juli 2011 20:07

Men vafaen säg inte att nån anmält dig/er till soc? Nedrans lowlives..

http://angelican.se

Caroline

17 juli 2011 20:26

Nej, nej... men hon snackar runt omkring sig. Hon "hotade" med att dra upp min mörka historia idag. Nu finns den här, så kan hon säga vad hon vill sen. Jag har inget att dölja.

Mini Zäta

17 juli 2011 20:32

Strongt gjort av dig carro, du ska vara stolt över dig och din familj, för du är en toppen tjej, så långt jag vetat av dig iaf :)

Caroline

17 juli 2011 21:16

Tack, Malin. Klart jag är stolt :)

Anne

17 juli 2011 20:39

Strongt inlägg Carro! Ingen behöver säga att du ska stå på dej för det är just det du gör^^

Caroline

17 juli 2011 21:16

Yepp... man måste. Annars går man ju under i den här stan... uff.

Karin

17 juli 2011 20:47

Så starkt av dig att skriva detta du är suverän Caroline efter allt du gått igenom du är en stark tjej ,hälsa mamma så mycke från mig.Stor kram till e ralla

Caroline

17 juli 2011 21:17

Tack, Karin. Du vet ju en del du med. Jag bodde ju hos dig ett tag med :)

Angelica

18 juli 2011 09:36

Haha. Aah. Kan man ha hemlisar i denna stad alltså? ;)

http://angelican.se

sara

20 juli 2011 01:29

strongt? har jag missat något ska man ha beröm för att man slutat knarka när man för de första är en idiot som börjar. Vart är världen på väg?

Caroline

20 juli 2011 09:46

Du har ju tydligen inte en aning om vad du pratar om. Håll dig borta från denna blogg. Kom tillbaka när du har växt i dina skor.

Sandra

23 juli 2011 23:08

Hej Carro :) kollar in på din blogg lite då & då.Måste bara säga att jag tycker det här inlägget var mkt starkt gjort av dig,beundrande :)
Å gud så söt hon är din dotter :)
Kram/Sandra

http://www.lillsandra.bloggagratis.se

Caroline

24 juli 2011 10:54

Tack, snälla. :) Det kändes tyvärr nödvändigt, för att vissa bara ska dra igen munnen och sluta sprida rykten som helt saknar grund. Du vet ju hur folk kan vara... :)
Du har en riktigt fin dotter själv du :)

kram

Tirja

1 september 2011 23:18

Måste bara säga att det är otroligt starkt av dig att skriva ut så privata saker och känslor, signaturen "sara" kan inte ha en aning om vad det krävs för att bryta ett beroende (tänker då främst på alkoholen) och att sen skriva om en sån sak som väcker minnen och känslor.
Vet inte vad jag ville skriva egentligen, men jag vart berörd av ditt liv!

Du verkar vara en tjej som vänt allt det dåliga och gjort något bra av det!
Fortsätt så!

Kram

http://tirja.blogg.se