Det känns rätt tungt nu... mår som konstigt på nåt vis.

Går inte att förklara.

Jag har det bra, jag har en fin familj, jag  har allt jag behöver...

ändå är det något som sitter i halsgropen hela tiden....:/

Vila i Frid älskade Britt...

Har ni sett min fräna spelare?

Hört den måste ni gjort iallafall, eftersom jag satt den på automatisk uppspelning. Tyckte det var en frän grej.... nu får vi se hur många som tar efter...

Jag själv har hittills inte sett en enda som har en sån på sin blogg ;P

Har bara suttit hela dagen... småstädat litegrann bara..

Ska snart byta sängkläder, sen gosa med jänta heeela kvälla!

Tack Camilla för hjälpen med headern...

Har några ideér som jag hoppas du kan hjälpa mig med nån dag :)

Camillas SKITSNYGGA blogg

-----> http://naiv-inte-dum-i-huvudet.blogspot.com/ 

Känns som att bloggen växer...^^

Får fler o fler läsare för varje dag...

Jag bara undrar, ni som inte hittar mig via länkar på Facebook,

hur har ni hittat min blogg?

Och varför fortsätter ni läsa den?

Skulle vara kul att veta vad det är som gör att den är intressant

nog för att få så många att läsa den varje dag...

Tackar och bockar iallafall.. :)

Nu sitter han och sjunger igen;skämt ur sin skrattande dvala.Och du ber honom tystna igen,och låta händerna tala.Och han ler och förvandlas som pojkarna gör,när inget finns att teatra inför.Och han tror han är förälskad igen.Det är så mycket i skallen.Men när Du säger: God natt kära vän,står Du påklädd i hallen.Och Du går och han krymper, som pojkar blirsmånär dom är nakna med kläderna på.För Dusåg mer än min fåfängs gitarr.Du slet av en dräkt av en narr.Och lät mina bjällror få falla.Som nunär teater känns något befängt;i gryning när krogen har stängtfaller bjällror från alla.Men mörkret faller bittert igen.Så han skrattar med ljuset.Du gråter i tystnad igen,med alla häxor i huset.Och han ringer och säger; Det mörker Du sergör att stjärnorna märks lite mer.Så, han sjunger sina sånger igen.Och Du ler åt hans iver.Och när Du säger; Det ljusnar min vän,ja då sitter han redan och skriver:Ljuset blir större när natten tar form,och värmen blir mer värd i storm.Och Dutog del av min fåfängs gitarr.Du skratta' med enfaldens narr;två clowner som vråla' i natten.Som nunär teater känns mer relevant;när det enda är mörkt som är santförstår jag dom flyende skratten.

Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna i frostat vinterhår.Fenomena, Du är tusental av nykterhet, och svaren där jag går.Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.Lika liten som ett sommarregn, för dom som inte hörde vad Du sa.Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.Jag går och säger till mig själv: Snart är det vår. Då faller regnet, inte jag.Fenomena, Du är vakan över mänskobyn, och flykten därifrån.Fenomena, Dina änglar sjunger kärlek, under månen, ner vid ån.Här växer tystnaden till vakuum, i betong och korridor;vi glömde björkarna, och änglarna i snön. Och vissa tror att Du försvann.Glömskan härjar fritt och spottar skräck på fröken Svår.Och Hjärter Dam går runt och kämpar för att inte bli nånting man tar sig an.Fenomena, Du är lugnet som en söndag sprider ut på alla torg.Fenomena, Du predikar lika brinnande om glädje, som om sorg.Lika självklart spricker isen, som den frusit till en gång,och Du spelar skådespelet gång på gång. Men har vi lärt oss nånting alls?Det är nätt och jämt att vi kan älska i betong,och lika hårt, som Dina änglar sjunger vackert, stramar glömskan om min hals.Fenomena, Du står tidlös mellan björkarna, och sträcker ut Din hand.Fenomena, Du är Leva, låta leva, lite lugn i Leva land.Lika jungfrulik som morgonen, om våren, bortom stan.Lika väldig som ett åskmoln, när Du dånar över sovande kvarter.Här lever drömmen om "det största", som en bubblande vulkan.Snart spricker isen över ån. Du viskar tyst: Långt bortom rikedom finns mer.