Tusen tack för alla fina kommentarer på mitt tidigare blogginlägg. Det är på något sätt lite skönt att få dela upplevelsen med er andra, och få höra andras uppfattning om hela saken... Jag hade kunnat skriva en miljon detaljer till, men tyckte att jag fick med det viktigaste... och tror nog att jag lyckades förmedla en del av mina känslor genom hela proceduren till er... eller vad tycker ni?

Men som jag skrev flera flera gånger i det inlägget, så är det helt omöjligt att förklara hur fruktansvärt det känns... blandningen av alla tankar och känslor som yrar runt i skallen är liksom helt okontrollerbara...

Jag har varit beredd på att min dotter ska dö...eller nej, det var fel formulerat, för man kan inte vara beredd på en sån sak, men jag har varit SÄKER på att det var så det skulle bli.

Jag måste tala om en sak, även om många nog kan tycka att jag låter helt sjuk i huvudet nu.... men jag såg ofta på människor, typ på bussen eller så, och tänkte: "varför får DEN människan leva, men inte min dotter... DÖ, din jävel...DÖ".... men bara sekunderna efteråt så kommer jag på mig själv och tänker: "Men, nej...vad hemskt jag är. FYY, förlåt mig... din mamma älskar ju dig, precis som jag älskar min dotter, förlåt"....

Förstår ni?

Man blir en helt annan människa...

man skiter i allt!...eller "man"..... JAG gjorde det.

Jag sket i ALLT förutom henne...HON var den ENDA jag tänkte på hela tiden....

på att hon skulle tas ifrån mig, att jag FATTAR INTE VARFÖR HON INTE KAN FÅ STANNA KVAR!!! GE FAN I MIN DOTTER! VAD HAR HON GJORT? VAD HAR JAG GJORT FÖR ATT FÖRTJÄNA ATT MIN DOTTER FÅR EN LIVSHOTANDE SJUKDOM?????  JÄVLA AS! 

Här någonstans brukade tårarna komma...

och dom här tankarna hade jag hela tiden.

Jag har blivit utstirrad på bussen, på stan, på banken, i matkön... då jag börjat gråta helt utan anledning...tror dom alltså... ingen visste ju att det lilla barnet i vagnen bar på världens dödligaste sjukdom...

Jag har inte bearbetat händelsen än.

Jag har inte gått igenom mina känslor.

Jag är fortfarande ett nervvrak...

Jag ska snart ta tag i det här...

så fort anmälan är klar.

SEN kan jag må bra. HELA jag.

Jag mår bra...det gör jag. Jag är glad varje dag, jag umgås med familj och vänner.... men jag har en sorg inom mig, som måste bearbetas... och jag  MÅSTE få tala om för Kalle Kappinen...rakt i hans ansikte, vad han åsamkat mig, och min familj, för känslor.